Joachim von Weis­sen­bergin artik­keli: Tera­pia­muodot ja yhteis­kunnan tukien kehit­tä­minen Hufvuds­tadsbla­de­tissa


PSYKISK OHÄLSA
Det offent­liga stödet till både korta och långa tera­pier behöver utvecklas

Arti­keln är publicerad i Hufvuds­tadsbladet 27.2.2019

Det har visat sig att en tera­pi­timme erbjuden av den offent­liga sektorn är mång­fal­digt dyrare
än mots­va­rande timme erbjuden av en privat tera­peut.

Riks­dags­le­da­mö­terna Mikaela Nylander och Eva Biaudet föreslår infö­randet av tera­pi­ga­ranti
för psykisk ohälsa (HBL Debatt 13.2). Deras inlägg innehåller många goda synpunkter som
även får stöd av forsk­nings­re­sultat om tera­piers effek­ti­vitet. Bland annat tar de upp
möjlig­heten till snabb tillgång till terapi, vilket i nuläget inte är fallet. De föreslår också att
utbudet borde gälla olika sorters tera­pier, vilket också stöds av forsk­ning. Vidare har man
dåliga erfa­ren­heter från både Sverige och Stor­bri­tan­nien, där den officiella hälsovården
ensi­digt har stött bara en viss sorts psyko­te­rapi.

Inlägget väcker dock vissa frågor som kräver kommen­tarer. Det är möjligt att en arbetsgrupp
bestående av experter och tjäns­temän borde se över tera­pi­hel­heten varför vårt inlägg ska ses
som synpunkter på den förbe­re­dande diskus­sionen.

Första frågan gäller vård­be­döm­ningen. Då det är frågan om korta tera­pier, och ifall man
prio­ri­terar att patienter snabbt ska få vård, kan den initiala vård­be­döm­ningen inte vara
alltför omfat­tande, utan att den skulle fördröja påbör­jandet av terapin. Här kunde en idé
vara att läkare skulle få rätt att remit­tera patienter till kort­tids­te­rapi bekostat av samhället.
Bety­delsen av vård­be­döm­ningen är större vid längre tera­pier. Erfa­ren­heten av
kort­tids­te­rapin kunde fungera som en del av bedöm­ningen beträf­fande even­tuell
fort­sätt­ning till längre terapi, eftersom det har visat sig att en kort­tids­te­rapi sällan räcker till
för bestående psykisk hälsa (Knekt & Lind­fors, 2004).

Tera­pi­be­döm­ning utförs i dagens läge främst av psykiatrer, men även andra yrkesgrupper
rekom­men­derar terapi. Problemet med bedöm­ningen i nuläget är att många som
rekom­men­derar kan ensi­digt gynna någon viss sorts tera­pi­form, så att majo­ri­teten som
besöker psykiater A kan bli rekom­men­derad kognitiv terapi och de som besöker psykiater B
blir rekom­men­de­rade främst psyko­dy­na­misk terapi. Problemet här är att forsk­ningen på
området inte kommit så långt att man skulle ha till­räckligt enty­diga svar på frågan vilken
tera­pi­form som passar vem. Tera­pi­be­döm­ning är även en färdighet som kräver
expert­kunskap.

Nylander och Biaudet föreslår att terapi i stor utsträck­ning borde erbjudas av den allmänna
hälsovården. Det har dock visat sig att en tera­pi­timme erbjuden av den offent­liga sektorn
(cirka 140 euro) är mång­fal­digt dyrare än mots­va­rande timme erbjuden av en privat tera­peut
(57,60 euro plus cirka 25–35 euro egen andel). Det finns dock mycket att utveckla i detta
system och subven­tionen kunde vara större för vissa utsatta grupper och gälla en vidare
målgrupp än den nuva­rande.

Nuläget är även proble­ma­tiskt eftersom Folk­pen­sion­sans­talten (FPA) beviljar ett maxi­malt
stan­dar­di­serat stöd för alla tera­pi­former – 200 tera­pi­timmar under tre år. Tera­pierna skiljer
sig från varandra rätt mycket och FPA tar varken ställ­ning till tera­pi­form eller antal timmar i
sina beslut, till exempel en kort­tids­te­ra­peut (1–20 timmar) – får i prak­tiken av FPA en
möjlighet att ge 200 timmars psyko­te­rapi. Detta kan till och med även­tyra patient­sä­ker­heten
då de psykiska processer som akti­veras vid längre tera­pier är helt andra än vid korta
tera­pi­former. Förkor­tandet av FPA-besluten vad gäller tera­peuter med enbart
kort­tids­te­ra­pi­be­hö­righet skulle inte bara öka på patient­sä­ker­heten – det skulle även frigöra
rätt mycket tera­pi­re­surser till snabb tillgång till vård.

Förutom en mera direkt tillgång till kort­tids­te­rapi kunde flexiblare FPA-beslut vad gäller
längd och mängd även bättre svara på patien­tens behov och tera­pi­for­mernas natur och
sålunda medföra bättre resultat på ett mera kost­nad­sef­fek­tivt sätt. Vid mera komplicerad
psykisk ohälsa har forsk­ning påvisat att även längre vård, till exempel psykoa­nalys, har visat
sig vara det mest effek­tiva då det gäller bestående verkan och vårdre­sultat (Knekt et al.,
2011).

Längre vård­former, som psykoa­nalys, unders­töds i länder som Norge och Tyskland med
offent­liga medel. Slut­satsen är att det offent­liga stödet till både korta och långa tera­pier
behöver utvecklas. Arbetsgruppen kunde även ta ställ­ning till de stora lokala och
geogra­fiska skill­na­derna i utbudet av tera­peuter och tera­piin­rikt­ningar, samt till de höga
kost­na­derna tera­piut­bild­nin­garna utgör för de som studerar till psyko­te­ra­peut.

Joachim von Weis­sen­berg psyko­te­ra­peut, Helsing­fors Stefan Schalin psykiater, Helsing­fors

Tykkää meistä Face­boo­kissa