Artikeln är publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019
Det har visat sig att en terapitimme erbjuden av den offentliga sektorn är mångfaldigt dyrare än motsvarande timme erbjuden av en privat terapeut.
Riksdagsledamöterna Mikaela Nylander och Eva Biaudet föreslår införandet av terapigaranti för psykisk ohälsa (HBL Debatt 13.2). Deras inlägg innehåller många goda synpunkter som även får stöd av forskningsresultat om terapiers effektivitet. Bland annat tar de upp möjligheten till snabb tillgång till terapi, vilket i nuläget inte är fallet. De föreslår också att utbudet borde gälla olika sorters terapier, vilket också stöds av forskning. Vidare har man dåliga erfarenheter från både Sverige och Storbritannien, där den officiella hälsovården ensidigt har stött bara en viss sorts psykoterapi.
Inlägget väcker dock vissa frågor som kräver kommentarer. Det är möjligt att en arbetsgrupp bestående av experter och tjänstemän borde se över terapihelheten varför vårt inlägg ska ses som synpunkter på den förberedande diskussionen.
Första frågan gäller vårdbedömningen. Då det är frågan om korta terapier, och ifall man prioriterar att patienter snabbt ska få vård, kan den initiala vårdbedömningen inte vara alltför omfattande, utan att den skulle fördröja påbörjandet av terapin. Här kunde en idé vara att läkare skulle få rätt att remittera patienter till korttidsterapi bekostat av samhället. Betydelsen av vårdbedömningen är större vid längre terapier. Erfarenheten av korttidsterapin kunde fungera som en del av bedömningen beträffande eventuell fortsättning till längre terapi, eftersom det har visat sig att en korttidsterapi sällan räcker till för bestående psykisk hälsa (Knekt & Lindfors, 2004).
Terapibedömning utförs i dagens läge främst av psykiatrer, men även andra yrkesgrupper rekommenderar terapi. Problemet med bedömningen i nuläget är att många som rekommenderar kan ensidigt gynna någon viss sorts terapiform, så att majoriteten som besöker psykiater A kan bli rekommenderad kognitiv terapi och de som besöker psykiater blir rekommenderade främst psykodynamisk terapi. Problemet här är att forskningen på området inte kommit så långt att man skulle ha tillräckligt entydiga svar på frågan vilken terapiform som passar vem. Terapibedömning är även en färdighet som kräver expertkunskap.
Nylander och Biaudet föreslår att terapi i stor utsträckning borde erbjudas av den allmänna hälsovården. Det har dock visat sig att en terapitimme erbjuden av den offentliga sektorn (cirka 140 euro) är mångfaldigt dyrare än motsvarande timme erbjuden av en privat terapeut (57,60 euro plus cirka 25–35 euro egen andel). Det finns dock mycket att utveckla i detta system och subventionen kunde vara större för vissa utsatta grupper och gälla en vidare målgrupp än den nuvarande.
Nuläget är även problematiskt eftersom Folkpensionsanstalten (FPA) beviljar ett maximalt standardiserat stöd för alla terapiformer – 200 terapitimmar under tre år. Terapierna skiljer sig från varandra rätt mycket och FPA tar varken ställning till terapiform eller antal timmar i sina beslut, till exempel en korttidsterapeut (1–20 timmar) – får i praktiken av FPA en möjlighet att ge 200 timmars psykoterapi. Detta kan till och med äventyr patientsäkerheten då de psykiska processer som aktiveras vid längre terapier är helt andra än vid korta terapiformer. Förkortandet av FPA-besluten vad gäller terapeuter med enbart korttidsterapibehörighet skulle inte bara öka på patientsäkerheten – det skulle även frigöra rätt mycket terapiresurser till snabb tillgång till vård.
Förutom en mera direkt tillgång till korttidsterapi kunde flexiblare FPA-beslut vad gäller längd och mängd även bättre svara på patientens behov och terapiformernas natur och sålunda medföra bättre resultat på ett mera kostnadseffektivt sätt. Vid mera komplicerad psykisk ohälsa har forskning påvisat att även längre vård, till exempel psykoanalys, har visat sig vara det mest effektiva då det gäller bestående verkan och vårdresultat (Knekt et al., 2011).
Längre vårdformer, som psykoanalys, understöds i länder som Norge och Tyskland med offentliga medel. Slutsatsen är att det offentliga stödet till både korta och långa terapier behöver utvecklas. Arbetsgruppen kunde även ta ställning till de stora lokala och geografiska skillnaderna i utbudet av terapeuter och terapiinriktningar, samt till de höga kostnaderna terapiutbildningarna utgör för de som studerar till psykoterapeut.
https://www.hbl.fi/artikel/7602ccd3-2ed2-42eb-9375-4a91e9375f01
Joachim von Weissenberg psykoterapeut, Helsingfors
Stefan Schalin psykiater, Helsingfors